Vad kan kopparna i våra skåp berätta för oss? När användes de och hur hamnade de där? Vilka var de människor som sålde serviser, men också tavlor genom att knacka dörr?
Under oktober var konstnären och poeten Makda Embaie på plats i Nybro och Kalmar för att arbeta med projektet Koppars geografi. Med sig hade hon servisen Alfreda Blocho 1845 – en servis hennes mamma köpte av en polsk kringresande porslinsförsäljare under 1990-talet. Vad vet vi mer om servisen? Inte mycket, mer än att den troligen tillverkats i Polen. Om du, eller någon du känner, vet mer om servisen Alfreda Blocho 1845, eller har egna minnen av att handla från kringresande porslinförsäljare, kontakta oss gärna!
Koppars geografi genomförs i samarbete med Kalmar konstmuseum residensprogram Bodycake.
Kanna från servisen Alfreda Blocho
Stämpel
Om Makda Embaie
Nationalstaten och språk är centrala begrepp i Makda Embaies (f.1994) konstnärskap. Verken tar sig i uttryck genom ljud, text, film och installationer. Vad händer när konsten praktiserar och försöker genomleva frågan om vad språk är? Hur kan vi praktisera språk och andra uttryck som en specifik erfarenhet istället för att betrakta språket som egendom till nationalstaten? Hon har studerat vid Biskop Arnös författarskola och tagit en post-masterexamen vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm i Decolonizing architecture. År 2020 tog hon sin kandidatexamen i konst vid Konstfack, Stockholm. Därefter studerade hon vid Konsthögskolan i Oslo och tog en MFA 2022. Hon har deltagit i utställningar så som Phantoms of the Commons på Tensta konsthall (Stockholm), Folk tror Foxtrot på Kunstnerens hus (Oslo), Breaking bread and Language på Aereal och festivalen Borealis (Bergen), Min tunga är ett ankare på Konsthallen Blå stället (Göteborg), Köksfläkten på Bananaz (Oslo), Dreaming Coffee på Radio Cyklopen (Stockholm), Nu när vi varit med varandra på Medborgarhuset i Hägerstensåsen (Stockholm), Genom mig på Centrum för Fotografi (Stockholm) och Stockholms Kvinnohistoriska.
Sigill som Joseph Stephens använde som kontraktör i Khandesh och Berar i Indien på 1860-talet. (J.S.F Stephens, Contractor, Kandeish & Berar). 1860-tal, Huseby Bruk. Fotograf: Eleonor Marcussen
Joseph Stephens arkiv är en udda del av Husebyarkiven. Materialet upptäcktes av en slump på Husebys vind 2008 när andra arkivalier hämtades för att införlivas i Husebyarkiven vid dåvarande Växjö universitetsbibliotek. I en kista på vinden låg diverse papper från indiska landsbygden nedpackade, troligen orörda sedan de skeppats från Bombay (Mumbai) till den småländska landsbygden i slutet av 1860-talet.
Joseph Samuel Frithiof Stephens (1841-1934) köper Huseby Bruk år 1867 och två år senare slår han sig ned på bruket. Hans fascinerande familjehistoria präglas av migration inte bara längs brittiska koloniala leder, men även till Sverige. Faderns bröder migrerar från Liverpool till Australien, Nordamerika och Sverige, och så gör tillslut även fadern som slår sig ned i Stockholm där Josef föds år 1841. Som tio-åring flyttar Josef med föräldrar och sina två systrar till Köpenhamn. Hans äldsta syster gifter sig med en brittisk civilingenjör och paret flyttar 1857 till västra Indien där maken ska, liksom han gjorde i Danmark, bygga järnväg. Detta blir en karriärmöjlighet även för Stephens: år 1859 reser han 19 år gammal till Bombay och skriver under ett 3-årigt lärlingskontrakt med svågern för att kvalificera sig som civilingenjör.
Till skillnad från svågerns mer uppburna position som ingenjör vid järnvägsbygget arbetar den outbildade Stephens först som assistent åt andra kontraktörer, och så småningom som underkontraktör för att till slut etablera sig som kontraktör. Breven hem till fadern, modern och lillasystern, samt spridda dagboksanteckningar, beskriver vardagliga framgångar, motgångar och farhågor i relation till hans arbete och umgänge. I kistan med dokumenten från Indien dyker vi ner i lönelistor, kvitton, ritningar och kontrakt med arbetsförmän. Infrastrukturen växer gradvis fram under 1860-talet, främst med hjälp av hårt fysiskt arbete utfört av stenhuggare, murare, vagnmän och bärare (coolies). De ingick oftast i arbetslag och migrerade med familjer dit deras arbetsförmän beordrade dem. Vi möter även de andra kontraktörerna i kontrakt och brevväxlingar. Europeiska män som liksom Stephens har kommit för att tjäna pengar på att förverkliga bygget och exportera bomull från området. Dessa papper var med all sannolikhet aldrig menade att sparas. Sådana dokument från 1860-talets indiska landsbygd är högst ovanliga fynd i arkiv. Detaljrikedomen om de indiska arbetarnas anställningsvillkor och liv längs med järnvägen är sällsynt i koloniala arkiv och samlingar från perioden i det brittiska imperiet.
Genom Josephs Stephens arkiv förstår vi hur vitt skilda platser, människor och idéer finner sammanhang och berör varandra. Källorna från migrationen mellan platser och sammanhang i Indien, det Brittiska imperiet och Skandinavien berättar om hur erfarenheter, kontakter och tillgångar formar Stephens karriär som brukspatron på Huseby. I mycket var han en entreprenör som spridde sina risker, ivrigt provade nya idéer och maximerade vinster så långt det gick, i Indien så väl som i Sverige. Samtidigt speglar arkivet hur Stephens var del av större sammanhang, det brittiska imperiet och kolonialism, vilket möjliggjorde en karriär för honom och andra européer.
Möbelfabrikerna i Bodafors har uppmärksammats flitigt i svensk designhistoria. På Sandsjö Hembygdsförening finns föremål och material som dels fördjupar den traditionella designhistorien, dels skriver en annan designhistoria. Här finns, bland annat, ett rikt arkiv där det går att finna möbelskisser och uppteckningar av de möbler som producerades. Samtidigt finns här andra berättelser, om arbetet, bygden och de som lever här.
Intarsiamotiv av Albert Säfström
Exempel på snideridetaljer från möbelproduktionen i Bodafors.
”Arbete – Lycka – Ett kamratskap! Bodafors 1896” Gruppbild med fabriksarbetare i Bodafors
Bergkvara har sedan medeltiden varit en plats där man bedrivit sjöfart och marknader. Sedan slutet av 1700-talet fanns båtbyggeri i Bergkvara. Det skulle dock dröja fram till handelsfrihets-förordningen i mitten av 1800-talet innan utvecklingen i Bergkvara tog fart. Varvsnäringen kunde växa bland annat genom att snickare och timmermän inte längre var bundna till skrån.
I Bergkvara Sjöfartsmuseum, som är inrymt i ett hundraårigt hamnmagasin, berättas bland annat en designhistoria om skeppstillverkning. I början av 1900-talet var Bergkvara en av Sveriges största hemmahamnar för segelfartyg. På museet finns därför också föremål som berättar om olika aspekter av sjöfarten men också om de så kallade ”pitprops”, träkonstruktioner som stöttar upp gruvgångar, till Storbritanniens kolgruvor som producerades i Småland.
Pitprop, träkonstruktion för att stötta upp gruvgångar.
Museet berättar också om sjöfarandets materiella kultur. Bland föremålen hittar en exempelvis den rika hantverkskulturen som fanns ombord på skeppen, det så kallade sjömansarbete som skapades under långa färder.
På Oskarshamns Grafiska Museum går det att ta del av typografihistoria, handsättning, bokbinderi och kuvertframställning. Här finns maskiner och material som berättar om en historisk kunskap att framställa detta material. Vad som gör museet unikt i relation till många andra grafiska museer är att du här kan ta del av, utöver tryckerihistoria, facklig historia – om hur typografarbetare arbetade för sina rättigheter.
Tryckeriet, där Oskarshamns Grafiska Museum är inrättat, har sin bakgrund i Typografförbundets eget tryckeri. Tryckeriet bildades i samband med att man började ge ut Oskarshamns-Bladet, som grundades 1902, i samband med en arbetskonflikt. Typografförbundet hade lyckats få fram en ”enhetlig tariff för de typografiska yrkena i Sverige”, men det var svårt att få arbetsköparna att gå med på den överenskomna summan. Oscarshamnspostens och Oskarshamns-Tidningens typografer inledde därför en strejk.
För att vinna konflikten och värna om medlemmarna startade de strejkande, med stöd av förbundet, ett eget tryckeri och en egen tidning. Det första numret av Oskarshamns-Bladet kom ut lördagen den 25 oktober 1902. Tidningen engagerade sig i frågor som gällde arbetarnas brist på rättigheter, folkbildningsarbete, den allmänna rösträtten, nykterhetsfrågor och kooperationens utveckling.
År 1907 undertecknades äntligen tariffavtalet av Oscarshamnsposten och Oskarshamns-Tidningen och blockaden från de strejkande kunde avbrytas. Det gick ekonomiskt inte så bra för Oskarshamns-Bladet som slutligen lades ned 1909. Tryckeriet överlevde dock och kom så småningom att få namnet Tryckeri AB Primo som var verksam fram till 1999.
Dansklubben Spinnrockarna, De Arbetslösas Förening, Dunö vägförening, Folkampanjen mot kärnkraft – kärnvapen, JUF Jordbrukarnas ungdomsförbund, Järnvägsmännens Helnykterhetsförbund, Kalmar Arbetarekommun, Kalmar Grafiska Fackförening, Konstnärscentrum Kalmar, Kooperativa Kvinnogillet, PRO Graniten, Stiftelsen J.A.G.S. Träskulpturer, Sv. Träindustriarbetareförbundet, Vassmolösa byalag, och många, många fler. De är alla föreningar som har sina arkiv hos Kalmar Folkrörelsearkiv, en förening som samlar och bevarar det folkliga engagemanget.
Det är en stor mångfald av föreningar som samsas här i hyllorna hos Kalmar Folkrörelsearkiv. Tillsammans visar de olika föreningsarkiven civilsamhällets organisering i förhållande till såväl fritid, politik och skapande av rättigheter. Några föreningsmedlemmar organiserar också studiecirklar där de materialiserar sin historia där Folkrörelsearkivet stödjer historieskrivningen med resurser. Ett aktuellt exempel är föreningen Slakteriarbetarnas Museum som tillsammans med Lars Olsson, professor emeritus vid Linnéuniversitetet, har haft en cirkel för att skriva föreningens historia. I gruppen har en pensionerade slakteriarbetare vid KLS-Ugglarps slakteri ingått och de har formulerat en historia som sträcker sig tillbaka till tiden då bönderna startade andelsslakteriet. År 1917 bildades fackföreningen. Hos Kalmar Folkrörelsearkiv kan du köpa två publikationer som förmedlar denna historia.
En mans passionerade samlande och ett antal hembygdsvänners lika passionerade vårdnad om, och gestaltande av, denna samling ligger till grund för Voxtorps Landsbygdsmuseum. Birger Carlssons donerade samling är mångfacetterad med bruksföremål som speglar den hissnande utvecklingen under 1900-talet. Birger hade föresatt sig att samla ett exemplar av varje föremål han hanterat under sitt långa yrkesverksamma liv. Samlingen har efterhand utökats med ytterligare donationer som på olika sätt bidragit till museets helhet. Uppe på den rymliga höskullen visas objekten i uppbyggda miljöer; en smedja, en handelsbod, en träverkstad osv. I en avdelning visas hur en kakelugn muras upp med rök-kanalerna synliga för betraktaren, i en annan visas föremål från Birger Carlssons lemonad- och svagdricksbryggeri.
Valet av plats för museet är i sig intressant. Här, på Voxtorps gamla prästgård startade Dackefejdenen! Vid midsommar 1542 anlände Nils Dacke med en skara uppretade män till gården, slet ut och dräpte brukaren och häradsfogden Nils Larsson liksom fogden Arvid Västgöte. Som representanter för de nya påbud och skatter som lades på allmogen var fogdarna ofta hatade. Den förtryckande men diffusa statsmakten fick i dessa ämbetsmän ett ansikte, de blev en tydlig fiende att vända sig emot när frustration och missnöje övergick i väpnad resning.
Under våren har textilformgivaren Rosa Tolnov Clausen och konsthistorikern Daniele Burlando besökt ett antal vävstugor runt om i Småland. Här är några av dem.
Anderstorp
Anderstorp
Bredaryd
Bredaryd
Jönköping
Mullsjö
Reftele
Reftele
Visingsö
Stäng dokumentet
Samarbetspartners
Lära om arkivet
är ett treårigt utvecklingsprojekt som drevs av Designarkivet med stöd från Statens kulturråd och Region Kalmar Län 2021–2023.
Designers in residence: Ida Liffner, Marthe Roosenboom Rosa Tolnov Clausen, Daniele Burlando Makda Embaie Magnus Bärtås, Behzad Khosravi Noori MADAM snickeri & restaurering Evelina Mohei Form och webb: Mika Kastner Johnson
