På Bergdala glastekniska museum visas en teknisk och kroppslig designhistoria som berättas genom de allehanda maskiner som använts inom tidig massproduktion och dekoration av glas. Lära om arkivet träffade Kerstin Fröberg och Björn Zethræus som förvaltar och förmedlar museets samling.
Kan ni berätta om Bergdala glastekniska museum?
Det hela började med att föreningen Glas i Hovmantorp spårade upp Kosta glasbruks gamla pantograf. Vi fick tillgång till gamla sliperiet bakom Bergdala glasbruk 2015 och sedan dess har museet utvecklats till att innehålla allt fler maskiner. År 2019 lades föreningen Glas i Hovmantorp ner och istället bildade vi en allmännyttig stiftelse 2020.
Idén med museet var att visa den tekniska utvecklingen som låg bakom att Glasriket blev ekonomiskt framgångsrikt i början av 1900-talet. Och då menar vi den hårda tekniken. Konstblåsteknikerna är någonting helt annat och det var masstillverkningen av bruksglas vi ville fokusera på.
När vi besökte er så slogs vi såklart av pantografen. Vad är det för maskin och hur såg arbetet ut för den som bemannade den?
En pantograf är en maskin som förbereder ett antal glas för etsning. På ett ritbord placeras en mönsterplåt och pantograf-föraren följer med en nål mönsterplåtens linjer. På vår hemsida kan man läsa en mer ingående beskrivning och om mönsterplåtarna som kom med den horisontella pantografen vi fann i Kosta.
Det finns inte mycket skrivet om maskiner i litteraturen. Det vi vet är vad vi hört. Men eftersom vi har en pantograf och vet hur den fungerar så kan vi räkna ut hur arbetet bör ha gått till runt den. Museibesökaren kan också få en känsla för detta då man får försöka använda alla maskiner i vår samling. Baserat på 1950-tals fotografier på glasarbetare utan skyddsutrustning, berättelser från glasblåsare och det faktum att etsningsbadet består av fluorvätesyra och svavelsyra så kan arbetsmiljön kring pantografen inte ha varit jätteskojig.
Ni har ju både en hemsida och en Youtube-kanal, vill ni berätta om dem?
Förutom hemsidan och Youtube-kanalen har vi också en blogg. Idén handlar om att dela med sig så mycket man kan. Därför använder vi oss av en Creative Commons-licens så att allt material är i praktiken fritt. På hemsidan finns också vår inventarieförteckning som vi kontinuerligt uppdaterar.
Vi hämtar information från väldigt många olika källor. Ibland händer det att museet får besök av människor som har erfarenhet av arbetet på bruken och som dessutom gärna berättar. Vi tror att det har spridit sig att vi tar emot det vi får berättat för oss. Vi gillar när folk hör av sig och vi tar gärna emot fler berättelser från golvet, både äldre och mer moderna!
Finns det någon fråga ni tycker att vi borde ha ställt?
Ja, frågan om digitalisering skulle vi gärna vilja prata om. Det eviga bekymret för många små museer är att det finns väldigt få möjligheter för oss att bli sökbara i museidatabaserna och nå ut med våra samlingar på ett digitalt sätt. Många av de kostnadsfria lösningarna som finns idag kräver en expertis vi inte har. Vi har försökt få till ett samarbete med datavetenskapliga studenter för att skriva en instruktion i hur man gör en tillgänglig databas. Riksantikvarieämbetet har tidigare sagt att de gärna hjälper till med att koppla upp databasen mot exempelvis Kringla.
Att dela med oss av det vi kan och har i samlingarna handlar inte bara om att locka besökare till museet, utan också om att sprida kunskap till de som inte kan ta sig hit. Att göra vår samling tillgänglig är en självklarhet för oss.
