MADAM snickeri & restaurering är ett hantverkssamarbete mellan möbelsnickaren och dekupören Marie Carlsson samt möbelkonservatorn Magdalena Marano. De började arbeta tillsammans redan under utbildningstiden på Malmstens Linköpings universitet. Året efter att de examinerats från skolan 2013 grundade de MADAM snickeri & restaurering som arbetar för många olika uppdragsgivare, alltid med fokus på hållbarhet. Idag har de sin verkstad med snickeri i en väglada i Sankt Anna. Det är en bygd som har betydelse i deras praktik, här formar de samarbeten samtidigt som de genom sitt snickeri vill bidra till bygden. Med en djup materialkunskap, kreativitet och en stark tilltro till handens kunskap finner de i sina olika uppdrag och projekt hållbara möjligheter.
De har i ett samarbete mellan Artist in Residence Linnéuniversitet, Virserums konsthall och Lära om arkivet haft ett residens där de arbetat med projektet Tack skogen 2.0 . Projektet kommer ur erfarenheten av att arbeta med virke som de, tillsammans med skogsarbetare Samuel Hartman och fotograf Myra Wippler, själva har hämtat i skogen. Det är ett virke med unika uttryck som bär spår av skogens liv. Det kan till exempel vara ett vackert lilasprängt körsbärsträ som har fått sin färg av gamla spikar. I det skadade träet finns något av skogens dagbok, eller skogen arkiv. Av skogsindustrin klassas virket som skadat och rensas därför tidigt ut ur dess virkeshantering och når sällan vare sig hantverkare eller slutkonsument.
Detta bottnar ur normer inom träindustrin vilka har en lång historia. I introduktionen till skriften Regler och antydningar för Sortering af Plankor, Battens och Bräder från 1888 står det att “För trävarurörelsen vore det utan tvivel fördelaktigt, om likhet kunde åstadkommas i virkessorteringen vid alla brädgårdar”. Därefter följer en noggrann redovisning för en normal kvalitet och det som anses vara skadat, och därmed obrukbart trä. Formuleringen är från en tid då Sverige industrialiseras, en tid där också skogen ska gå från att vara natur, vara skog, till att bli en industriell vara. Genom standardiseringen skulle det ”fina”, eller ”det godkända” virket väljas ut och bli en vara på en framväxande virkesmarknad. Dessa normer i skogsindustrin leder till att det virke vi ser och de möbler och föremål av trä som tillverkas ofta har ett likriktat utseende som är långt ifrån skogens liv.
Detta är normer som skogsindustrin i stor utsträckning ännu idag förhåller sig till. I projektet Tack skogen 2.0 söker MADAM snickeri & möbelrestaurering att genom sitt hantverk att kreativt ompröva dessa normer. Genom att utmana normen, industrialismens standardiserande synsätt på trä, dess kvaliteter och utseenden söker de bjuda in betraktaren till att vidga den visuella upplevelsen av trä och vidga vår förståelse för vad detta material är och gör.
