I Jönköpingsposten den 14 maj 1853 återfinns en något udda notis införd under rubriken ”Uphittadt”. I notisen sägs ”skolpilten ”och ”zigenaren” Ahlqvist ha funnit en pennkniv på stora gatan i Öster i Jönköping. Kniven kunde återfås av den rätte ägaren mot beskrivning. Den ärlige pojken kan identifieras som Johan August Ahlqvist. Johan August familj hörde till de släkter som i äldre tid benämnts med exonymerna ”tattare”, ”skojare” och ”zigenare” och som är förfäder till senare tiders resande, idag en undergrupp inom den nationella minoriteten romer. Under 1700-talets första hälft deporterade Sverige ”tattare” till Norge och Pommern, men i flera fall återvände personerna i fråga, däribland förfäder till Johan August.
Vid samma tid som skolgossen Johan August fann pennkniven åtnjöt även hans mor och två av hans äldre systrar undervisning. Men deras skola var Göteborgs kronospinnhus där de var intagna på två års tid för försvarslöshet. Av spinnhusrullan framgår att Johan August och tre yngre systrar var intagna på Jönköpings fattighus. Detta är säkerligen förklaringen till varför Johan August gick i skola: som intagen på fattighuset nåddes även han av folkskolereformen 1842.
I ett förhör i Västmanland 1862 berättade Johan Augusts syster att hon under sin tid i Jönköpings arbetshus varit barnpiga hos en snickare vid Repslagaregatan i förstaden och arbetat vid Jönköpings tändsticksfabrik. Därefter hade hon inte haft någon fast hemvist utan ständigt varit på vandring i landet med sin moder. Hon antog att hennes bror – det vill säga Johan August – fortfarande befann sig i Jönköping. Hans vidare öden är okända.
Dessa korta glimtar ur familjen Ahlqvists liv visar hur de resande inte levt ”utanför samhället”. De har tvärtom, som alla andra, varit en del av samhället och berörts av dess förändringar. Trots det ofta upprepade påståendet att romer inte fått gå i svensk skola förrän omkring 1960 fick redan Johan August som intagen på fattighuset undervisning i enlighet med folkskolereformen 1842. De resande påverkades även av reformer inom fångväsendet och fattigvården. På tukt- och spinnhus och olika typer av arbetsinrättningar placerades försvarslösa för kortare eller längre perioder. Deras arbetskraft användes på det sätt som ledningen fann bäst eller förmånligast ur ett ekonomiskt perspektiv. Många gånger var de försvarslösas enda brott att sakna av samhället godkänd försörjning, som i fallet familjen Ahlqvist.
Text: Sebastian Casinge, Frantzwagner Sällskapet