Platser

Dädesjö gamla prästgård

Dädesjö gamla prästgård är en del av en unik småländsk kyrk- och prästgårdsmiljö. Huset som lär ha uppförts på 1700-talet, men där delar antagligen är ännu äldre, var nära att rivas under 1920-talet. Tanken var då att bygga en ny och modernare prästgård. Hembygdsföreningen som idag förvaltar fastigheten lyckades dock rädda mangårdsbyggnaden och kringliggande byggnader tack vare olika insatser från bybor och utomstående. Idag är hela området skyddade som byggnadsminne.  

 I Hembygdsgården finns ett välbevarat prästgårdskök, stora och små samlingssalar och ett par museirum med textilsamling, skolutställning och en utställning om fönsterglastillverkningen i Ramnåsa. I den unika textilsamlingen finns stora mängder vardagstextiler bevarade. Utöver den fysiska representationen av dessa kläder, speglar de – liksom många arkitektoniska detaljer – en attityd av återhållsamhet, finurlighet och omsorg.  

 Text av Stephanie Carleklev 

Smålands Lincentrum

Smålands Lincentrum vill bevara kunskap om linhantering och odling. Målet är att samla och sprida kunskap kring lin och linhantering i Småland genom tiderna, i syfte att bevara en levande tradition av högt kulturellt värde. Genom detta ska föreningen verka för en meningsfull sysselsättning och en god landskapsvård samt öka kunskapen om det miljövänliga linet. Linfibern låter oss göra närproducerade kläder och andra textilier, utöver de många övriga användningsområdena linet har. Föreningens bas för verksamheten har sedan starten 1994 varit hantverkshuset Sländan som ligger i anslutning till Dädesjö hembygdsgård. 

I hantverkshuset finns en utställning om lin och textiler och i anslutning en verkstad med båda gamla och moderna maskiner som används vid bråkning, skiktning och häckling av lin. Det finns även en rad olika spinnrockar. Utanför husen finns det varje år en liten linodling med olika sorter spånadslin. Genom åren har föreningen anordnat: spinnegillen och spinntävlingar, kurser och seminarier om lin, odling och beredning, studieresor, spinningskurser, samt demonstrationer och utställningar kring linhantering och textilt hantverk. 

Text av Stephanie Carleklev

Virserums möbelindustrimuseum

I detta museum möter vi processen. Vi kan se hur möbler har tillverkats, hur träet har sågats, detaljer har snidats och hur det sätt samman till en färdig möbel. Det är historia om arbete men också om hantverksskicklighet och teknisk utveckling. Museets äldsta maskin är en fotdriven ramsåg som är från 1700-talet. Den kunde användes för sågning av svängda snitt.  

Större delen av museet domineras av verkstaden som får sin kraft från ett vattenhjul som hålls igång genom vatten från Virserumsån. Naturens krafter var en förutsättning för produktionen. Verkstaden drivs av remmar som löper av och an i taket. Vi kan här inte bara se hur möblerna utan också höra remmarnas hummande, maskinernas slamrande och känna dess vibreringar. Vi får en upplevelse av hur det var att arbeta i denna bullriga miljö. På en stolpe läser vi att hörselskydd var en ovanlighet och att det lätt hände att en finger eller hand ”kom i vägen för klingor, stål och kuttrar”. 

Vi lär också känna de skickliga händerna som skapade stilmöblerna i ek. Här finns verktygen för snidandet av möblernas många detaljer. I början var detta en uppgift som gjordes av bönderna i trakten. De kunde dryga ut sina inkomster genom att snida möbeldetaljer till industrin. Därför finns här en hantverkshistoria som inte avgränsas av industrin. På övervåningens möbelutställning kan vi se en alm-möbel som tillverkades av lantbrukaren och snickaren Jonas Magnus Jonsson i Rödamossa. Vi kan här läsa att denna möbel ”är ett typiskt exempel på den fantastiska kunnighet som fanns i bygden och som många gånger ledde till att industrier startades”. Här ser vi också ett formrikt sängöverstycke som träskulptören Theodor Karlsson gjorde till sig själv.  

Lertaget i Hässle

I byn Hässle som ligger strax utanför Lessebo kan man på små skyltar som är uppsatta runt om i byn få läsa om de som har gått före just på denna plats. Skyltarna ditsatta av Pär Söderqvist som bor och är uppvuxen i byn. Här nedan följer Pär Söderqvists text på skylten om lertaget och byns historiska klokhet om att ta till de gemensamma behoven.  

Här nedanför låg Hässle bys lertag. Marken är extra lerhaltig just här och därför passade det bra att gräva upp lera just här. 

Och vad använde man då denna lera till?  

Jo leran, eller jorden, blandade man med sand och sedan tillsatte man vatten och vips så hade man ett murbruk. Fullt så enkelt var det dock inte, leran skulle grävas upp och sedan skulle den ”ligga till sej” över en vinter så att den blev ordentligt genomfrusen. Därefter blandade man i fin sand i lagom mängd (sanden grävde man upp i byns sandtag vilket låg på gränsen ned mot Fetebo). Hur mycket sand man skulle blanda i varierade beroende på hur ”fet” leran var. När lera/sanden var väl sammanblandad så tillsatte man vatten. Och fick så man röra och blanda länge, länge tills bruket hade en lagom konsistens. Det fick varken vara för blött eller för torrt. Om man kramade en boll av bruket och släppte den i marken så skulle den dela sig i tre-fyra delar. Delade den sej i fler delar så var bruket för torrt och blev det bara en ”blaffa” på marken så var det alldeles för blött. 

Lessebo handpappersbruk

I en aktiv industrimiljö får vi lära oss om handpapperstillverkning och lokal som nationell industrihistoria genom en samling vattenmärkesformar. Vi träffar Christina Gutiérrez Malmbom, VD för Bildningsbruket som genom Studieförbundet Vuxenskolan driver Sveriges enda kommersiella handpappersbruk.

Kan du berätta kort om Lessebo handpappersbruk?
Under 1600-talet, omkring när man ska anlägga örlogsstaden Karlskrona, bildades ett järnbruk i Lessebo. Till en örlogsstad behöver man kanoner, kanonkulor och vapen men också karduspapper, det som ger kontroll över krutets explosioner. Att tillverka karduspapper visade sig vara mer lönsamt än gjutgods och det är där historien om vad som idag är Lessebo handpappersbruk börjar.

När vi var här sist så framhöll du särskilt er samling av formar för vattenmärken. Skulle du vilja berätta om dem?
I tillverkning av pappersark använder man sig av formar. Dessa består av en träram med deckel och spänd viraduk där ett vattenmärke i filigran-teknik är fastbroderad. Vattenmärket bildar en fördjupning i papperet som syns när man håller upp papperet mot en ljuskälla. Syftet med att göra ett vattenmärke kan variera. Ett vattenmärke tala om vilken pappersmakare eller vilket pappersbruk själva papperet kommer ifrån. De används också för att försvåra förfalskning som i tillverkningen av sedlar och pass. Att ha ett eget papper med sitt familjevapen eller företagslogotype var också en statusgrej. I vår samling har vi omkring 200 formar och bakom dem finns jättespännande berättelser som representerar vår industrihistoria.

Uppvidinge biodlarmuseum