Evelina Mohei spenderade under sin residensvistelse två veckor på Lessebo handpappersbruk. Där arbetade hon med formgivningen av Lära om arkivets interaktiva karta, lärde sig om framtagningen av papper och livet på bruket. Text och bild av Evelina Mohei.
Jag går bredvid Lisbeth, hon rensar pelargonerna i lokalen och knipsar av de döda bladen. Nu ska de få vila under vintern. Klimatet i handpappersbrukets suterrängplan, där pappret tillverkas, är perfekt för pelargoner. Ibland kan man ta med sina egna hemifrån och låta de övervintra här. Det har hon gjort många gånger. Hon har jobbat på bruket sen 1980-talet. Då satt kvinnorna på entrévåningen, vek kuvert och rev papper. På kvällarna fick de smyga ner bland brukets maskiner och lära sig göra papper.
Nu är det bara kvinnor i produktionen. På eftermiddagen lyser solen in genom stora fönster, som en väg av ljus mot karen för pappersmassa. De har stått tomma länge nu. Det är oktober, och handpappersbruket sätter igång sin produktion för första gången sedan april i år. De har beställningar på akvarellpapper som väntar.
Jag ser på när Mia och Anette sätter igång alla stora maskiner, springer runt på träställningarna som omger dem. De har snabba sneakers och skinnförkläde på. Det ser smidigt ut, men ofta skrattar de och säger att det är så mycket rutiner som glömts bort nu när det var så länge sen sist de gjorde papper. Det är det tyngsta pappret som ska göras, både till ytgramvikt och för kroppen. Stort akvarellpapper i 400 gram. Jag frågar vad som är tyngst, det är när man samlar upp massa med formen och den bryter vattenytan. De blandar ut massan i stora kar, rör runt med handen och känner på vätskan. Det ser ut som fluffiga moln som tar ett bad. Jag frågar hur de vet när massan är 400 gram, de säger att det känner man.
Det blir dimmigt av ånga i lokalen och när vi kommer upp till entréplan är det imma på fönstren. Under industrisemestern har stora bruket stängt och handpappersbruket, som är beroende av ångan, får även de lägga ner själva produktionen. En gång för många år sen hade någon glömt att stänga av ångtillförseln till maskinen som torkar papper. När städerskan kom på morgonen trodde hon att det brann, på grund av all rök. All metall hade rostat och fick bytas ut.
En ljusblå vägg vid torkmaskinen är dekorerad med stora akvarellpapper i olika former, däremellan en brun rutig pullover med små hål i. Arken är stora, vissa ser nästan ut som vingen på en tecknad duva. Ett ark har en vattenstämpel som flutit ut, det ser nästan ut som någon format mitten av pappret som en vas. Jag frågar Lisbeth om papperna på väggen och hon bara skrattar. ”Jag vet inte hur det kan ha blivit så fel, dom måste ha tappat formen i golvet”. Men tröjan, den är från en man som jobbat väldigt länge på bruket. Den är kvar som ett minne.
Det hänger tjocka papper, nästan som kartong, på väggarna. Vissa prydda med mönster. Ett papper hänger i trappen ner till produktionen, den ser jag varje dag när jag går ner till arbetsbordet vid karen med pappersmassa vi satt upp åt mig. Det är en bild av en kvinna, en linjeteckning i blå konturer på vit bakgrund. Brösten syns och en av bröstvårtorna består av Lessebo pappersbruks logga. Jag frågar om bilderna. Lisbeth berättar att kommunen hade ett projekt för arbetslösa konstnärer på 1990-talet. Dom använde vakuumbordet för att blanda olika färgade pappersmassor för att göra bilder. Nu letar de efter en vakuumpump och matta till bordet, så det kan användas igen. Ingen som jobbar på bruket använder bordet. Det är mest när konstnärer kommer hit, får jag veta.
Nedanför trappan hänger papper med vattenstämplar längs en sänkt takarmatur. När man tänder lampan lyses pappren upp och vattenstämplarna framträder. Jag står med Mia och pekar på ett papper, med en vattenstämpel för ett universitet. En spindel har fastnat i massan och följt med i hela processen. Den sitter nu intorkad och stelnad i kanten av märket. Det såg roligt ut. Mia säger att det gör det, men det är inte lika roligt när man formar stort papper och får en insekt på armen. Man får inte rycka undan.
Det krävs ett särskilt handlag för att jobba med pappret. Inget att leka runt med i några år, för att sen flytta till storstan. Det tar tid att lära upp någon ny, svårt att hitta någon som har ett liv som passar arbetet på bruket. Åsa är på plats samtidigt som mig. Hon hoppas på att börja arbeta där, efter en introduktion. Vi står i omklädningsrummet, målat i ljust lila som resten av lokalen. Anette säger att det var länge sen vi var så här många i omklädningsrummet. Produktionen återvänder långsamt till det normala.
Lisbeth lär mig och Åsa göra papper, i mindre skala. Vi har var sin station, med var sin balja pappersmassa och ramar i A4-format. Vi prövar oss fram, gör tunnare och tjockare ark. Vi lägger blommor och blad ovanpå den formade pappersmassan, säger hur fint det blir, hjälper varandra när man slinter med pincetten. Om arbetsdagarna skulle se ut så här skulle det inte vara svårt att hitta någon att anställa, är det någon som säger.
Jag samlar växter till mina papper på kvällarna. Jag går i skogen och hör ett skott eka mellan granarna, älgjakten har börjat och det blir mörkt redan vid klockan sex. Himlen är stjärnklar, släcker man ficklampan blir det kolmörkt, vägen man står på försvinner under fötterna.
Industripappersbrukets fasad är täckt av klätterväxter som under hösten blivit knallröda. Stora moln bolmar upp över byggnaderna redan när man cyklar in mot Lessebo, förbi skyltarna kommunen satt upp. Två stora gula smileys som möter en med glada miner. Mia säger att hon tänkte på mig på morgonen när hon skrapade bilen, jag cyklar från Hovmantorp. Frosten har kommit. Jag har mjukisbyxor över jeansen för att inte frysa. Vid cykelstället som industribruket och handpappersbruket delar finns ett cykellås som hänger från taknocken, nästan som en hästsko.
