Servisen Hollywood, Ivar Gröön, Åfors glasbruk.
Tyvärr lärde jag aldrig känna min farfar.
Ivar Gröön föddes 1900 i Åfors i en av de fyra små lägenheterna i huset som sedan skulle bli Fina stugan. Familjen Gröön bestod av Ivars fyra bröder, mamma Emma och pappa Carl Uno. Den sistnämnde var mästare i hyttan och barnen fick tidigt parera sin skolgång med extrajobb på glasbruket. Ödet beseglades snabbt för en människa uppvuxen i arbetarmiljö på den tiden.
Så småningom blev det flytt till grannbyn Transjö – bruket i Åfors gick knackigt och ägaren Stor-Kalle var lynnig mot sin lojala personal. År 1919 träffade Ivar en jämnårig kvinna från Åhult norr om Kosta på en dans i Transjö folkets hus. Han och Linnea Rydqvist blev kära, gifte sig och flyttade till Åfors. Tiderna var bättre och behovet av slipat glas stort. Ivar blev glasslipare och sedemera verkmästare.
Åfors glasbruk hade nu en ny ägare, Erik Åfors. Disponentens väl och ve var allt samhället kretsade kring. Åfors var hans lilla rike men han ägde även Kosta och Boda glasbruk samt ett fönsterglasbruk i Emmaboda. Tiden hade stått stilla länge i byn med knappt 200 invånare. De få konstnärer som glasbruket haft hade inte gjort något större väsen av sig konstnärligt. Ändå levde man gott på att tillverka hushålls- och restaurangglas.
Bruket sysselsatte sex verkstäder i hyttan och på den kalla sidan rullade sliptrissorna varma. Ungefär hälften av byns invånare hade sin försörjning där. Kostanden för att bo var låg tack vare att glasbruket antingen ägde de flesta bostäderna eller erbjöd mark att bygga nytt med fördelaktiga lån från staten. Hand i hand genomfördes sociala reformer som barnomsorg och fler semesterveckor. Den svenska industrin gick på högvarv och även arbetarna fick ta del av framgångarna. Än gick det att få en jätteorder från det brittiska flygbolaget BOAC som kunde ge sysselsättning i ett år.
Min farbror Ingvar Gröön berättade om sina år som glasslipare på 90-talet då jag själv var glasmålare i Åfors. Då kom farfar på tal: en söndagsförmiddag i början av 1950-talet satt Ivar och Linnea och lyssnade på kyrkoherde Olssons predikan i Algutsboda kyrka. Predikningarna i Algutsboda var kända för att vara lika långa som en konsert med Bruce Springsteen eller Bob Marley – tre till fyra timmar. Prästens svävande ord om bot och bättring flimrade bort för Ivar en kort stund men han vaknade till liv när en psalm dundrade gång eller så nöp den mer religiöst intresserade Linnea honom i armen. Det första han såg var inte prästen utan predikstolen. Det var någonting med dess form!
Väl tillbaka i Åfors ringde han sin sliparkollega Oskar Lejon och hyttmästaren Bertil Langevi. ”Vi ska dona ihop en servis!” Ivar låste upp dörren till sliperiet och satte igång. Råglas fanns i hyttan och med bilden på predikstolen på näthinnan gjordes en slipad praktservis. En kort tid efter kom den i produktion med namnet Hollywood. Ett namn som brukets marknadsavdelning tycke lät fint. Flärdfulla Hollywood i Los Angeles men också smeknamnet på de nybyggda villorna i början av Glasbruksvägen. Samma avdelning ansåg också att upphovsmannens namn inte fick vara med och därmed missa extra inkomster i form av royalty. Servisen Hollywood blev en storsäljare och såldes på export. Den fanns i produktion till 1971 då Åfors slutade med sin helkristallstillverkning.
Ivar var nöjd med sitt liv. Det berättade han för Smålandsposten 1976 då glasbruket firade 100 år. Han berömde bland annat konstnären Bertil Vallien ”En duktig pojk!” men tittade drömmande bort och sa: ”Jag tror det slipade glaset kommer tillbaka.” Ett år senare dog Ivar Gröön.
Text: Björn Boode
