I historien om hur romanifolk fick laglig rätt att vistas i Sverige intar riksdrotsen Per Brahe och grevskapet Visingsborg en nyckelroll.
Under 1500- och stora delar av 1600-talet var lagstiftningen hård mot ”tattare och zigenare” – två begrepp som i äldre tid var helt synonyma. Prästerskapet skulle inte befatta sig med dem, varken döpa deras barn eller begrava deras döda. I en förordning från 1637 slås fast att ”tattare” som påträffades i landet kunde avrättas utan rättegång. Kvinnor och barn skulle föras ur landet. De ”tattare och zigenare” som befann sig i riket var genom själva sin existens olagliga.
Sveriges deltagande i religionskrigen under 1600-talet medförde att en mängd utländska soldater värvades på kontinenten för att strida i den svenska armén. En del av de värvade soldaterna var vad vi idag kallar romer och i den samtida krigspropagandan förekom tidigt beskyllningar att Sverige använde sig av ”zigenare” i sin här. Eftersom rekryteringen i allmänhet skedde utanför Sveriges gränser kanske man inte ansåg sig behöva ta hänsyn till den drakoniska lagstiftning som gällde i Sverige? En del av de romska soldaterna fann så småningom vägen till Sverige med sina familjer och hade bevis på att de tjänat den unga stormakten.
Per Brahe (1602–1680) hade militär erfarenhet från stormaktstidens krig och var Sveriges störste jordägare. Han hade ärvt grevskapet Visingsborg där han åtnjöt ett betydande självbestämmande. Brahe grundade flera städer, däribland Gränna. I privilegiebrevet från 1652 sägs att ”allom dem /som lust och wilja hafwa, tit komma, så / wäl af Städerne som landet, der byggia / och sig nedersättja, boande blifwa och bur- / skap winna, handla och wandla”. Av någon anledning tycks Brahe ha givit beskydd åt romer. I Brahes hovkapell på Visingsborg ingick en trumslagare Elias Tartare och korpralen och ”tattaren” Axel Olofsson fick försvar i Gränna 1671 på ett pass utfärdat av Brahe. 1676 skrevs han och ”tattaren” Kasper Larsson med Brahes särskilda medgivande in som borgare i Gränna. Med vandringspass utfärdade av staden reste de på landsbygden för sin försörjning. Redan på 1660-talet hade Brahe skickat över ”130 svarta tattare” till sina förläningar i Finland för att försöka få dem att bli bofasta bönder.
Detta bröt till synes mot gällande lagstiftning, men förmodligen ansåg sig Brahe ha självbestämmande i grevskapet. Efter Brahes död drogs hans grevskap in till kronan, Gränna förlorade sina stadsrättigheter och landshövding Strömfelt i Jönköping befallde att ”tattarna” i Gränna skulle fördrivas. Men trots denna förändrade attityd bildade Gränna mönster med sina kringresande borgare. Under 1700-talet blev ett stort antal ”tattare” skattande borgare i småstäder som Vimmerby, Hjo, Falkenberg och Ulricehamn. Med pass från städerna reste de runt på landsbygden med småhandel och hästbyten. I Karl XI:s kyrkolag 1686 stadgas att prästerna hädanefter ska döpa ”tattarnas” barn och förmå deras föräldrar att slå sig ned i någon stad och undervisas i den kristna läran. Ett nytt kapitel hade därmed inletts i den svensk-romska historien.
I Erik Tunelds mycket spridda Geografi öfver konungariket Sverige (1741) nämns i en fotnot att Per Brahe befolkade Gränna med ”zigenare”, något lokalhistoriker senare ivrigt velat förneka.
1662 års plakat om fördrivning av ”tattare och zigenare” uttrycker den äldre hållningen att sådana människor inte skulle tillåtas i landet. Bland undertecknarna återfinns intressant nog Per Brahe.
Karl XI:s kyrkolag 1686 uttrycker en förändrad hållning gentemot ”the landsstrykare, som hos oss Tartare kallas”. Hädanefter ska prästerna få döpa deras barn och föräldrarna ska förmanas att slå sig ner på en viss ort och undervisas i den kristna läran. Dessförinnan hade lagstiftningen syftat till att helt förbjuda ”tattare” i Sverige. Kyrkolagens formuleringar är kanske en anpassning till den praxis som tillämpades i Gränna och grevskapet Visingsborg.
Text: Sebastian Casinge, Frantzwagner Sällskapet
