Under våren 2022 genomförde textilformgivaren Rosa Tolnov Clausen tillsammans konsthistorikern Daniele Burlando den första delen i sitt residens som de gör tillsammans med Lära om arkivet och Kalmar konstmuseums residensprogram Bodycake. I sitt projekt är de nyfikna på vävstugor i Småland. Genom att besöka vävstugor och prata med alla de som väver här vill de samla in och kommunicera alternativa, outtalade eller nedprioriterade historier samt reflektera över framtiden. Under våren 2023 kommer de att genomföra en andra del i projektet. Så här skriver Rosa Tolnov Clausen och Daniele Burlando själva om projektet och vad de upptäckt bland vävstugorna i Småland:
In the spring of 2022 art-historian Daniele Burlando and textile designer Rosa Tolnov Clausen visited eight hand-weaving spaces, or “vävstugor” in both rural and urban locations in the region of Småland. The purpose of the visits was to begin forming an idea of how and under what circumstances hand-weaving spaces and practices exist in the region today.
The visits particularly sparked an interest in the archives and memories of the weavers frequenting each weaving space. Most featured archives consisting of recipes for textile projects, giving insight into trends and developments of hand-weaving through time. In some cases, textiles created in the space and circumstances around their weaving had been regularly documented and described, providing insight into weaving practices in the spaces throughout time periods of various lengths.
GALON Södermöre är en platsundersökning tillsammans med barn i Södermöre kommundel, Kalmar. Tillsammans med Studio Goja har barn från Hagbyskolans fritidsverksamhet arbetat som redaktion för att kartlägga barns platser och närmiljö utifrån barnens perspektiv.
Deltagandet i projektet var på frivillig basis och redaktionen bestod av 5–6 medlemmar i blandade åldrar. Redaktionen träffades vid fem tillfällen för att arbeta på magasinets innehåll. Redaktionen undersökte vad mediet ”tidning” är, vilka former en tidning kan ha och vad den kan innehålla. Med egna anteckningsböcker och press-tags experimenterade redaktionen med olika journalistiska tekniker som artiklar, intervjuer, reportage och serieteckning. Redaktionen fick även träffa journalisten Anna Eskilsson, SödermörePosten, som berättade om hur det är att jobba journalistiskt och hur man hittar spännande berättelser.
Resultatet blev GALON Södermöre – ett magasin om Södermöre kommundel utifrån perspektivet från barn som bor och går i skolan där. Magasinet handlar om allt från fritidsaktiviteter till var de bästa glasställena är, pinsamma händelser, dikter och en Södermöre-safari. I GALON Södermöre kan du också läsa om de bästa lekarna och badplatserna.
GALON Södermöre är en del av projektet GALON : BARNREDAKTION. Projektet drivs av Studio Goja i samarbete med Lära om arkivet och Kalmar konstmuseums residensprogram Bodycake. Stort tack till alla barn och vuxna på Hagbyskolans fritidsverksamhet!
I Smålands museums – Sveriges glasmuseums samlingar finns en glasservis med Etiopiens statsvapen, så som det gestaltades under Haile Selassie (1892–1975), kejsare av Etiopien 1930–1975. Servisen tillverkades på Orrefors glasbruk 1946.
Grundformen med artikelnummer GA 1420, formgiven av Simon Gate under 1930-talet, användes till ett antal olika serviser, varav servisen Prins Gustav Adolf är den mest kända. När kronprinsen blev kung ändrades monogrammet till det kungliga.
År 1946 vände sig alltså det etiopiska hovet till Orrefors glasbruk för att beställa en servis med kejsare Haile Selassies statsvapen. Som grundform användes än en gång Simon Gates GA 1420, och denna gång sattes gravörerna på ett rejält prov. Etiopiens statsvapen under Haile Selassie består av många smådetaljer, och ingenting annat en perfektion dög till ett så hedervärt uppdrag.
Text: Björn Arfvidsson, glasantikvarie och avdelningschef för samlingar vid Kulturparken Småland
Sommaren 2022 fortsatte Kalmar konstmuseum, Lära om arkivet och Stranda hembygdsförening samarbetet kring Konstkollo för barn och unga i Mönsterås. Tillsammans med konstnären Anna-Linda Gabriel spenderade 12 ungdomar en sommarvecka i de fyra elementens tecken. Experiment och skapande varvades med utflykter och undersökningar av Stranda hembygdsförenings många samlingar. Under kollot arbetade deltagarna fram två tidningar i fanzine-format som blev som ett koncentrat av vad alla hade fått vara med om under veckan.
Kollots första dag hade tema ”vatten” och deltagarna fick då bland annat besöka Sjömanshemmet och måla av något de lockades av inne i huset. ”Jord” var andra dagens tema och deltagarna fick en visning av Örtagården och apoteksutställningen. Tredje dagen bjöd på tema ”eld” och en rundtur bland Strandas historiska brandbilar och brandmansuniformer följt av experiment med brännpenna. Under kollots fjärde och sista dag utforskades tema ”luft” och deltagarna skapade bland annat ett kollektivt utopiskt landskap ur fågelperspektiv där deltagarnas egna superhjälteporträtt i lera placerades i.
Är du intresserad av att se ett exemplar av Konstkollot i Mönsterås fanzine finns de att se på Mönsterås Bibliotek.
I Barometern, 25 juni 2022, berättar några av deltagarna och konstnären Anna-Linda Gabriel om sina upplevelser under veckan.
Mitt i industriområdet på Verkstadsgatan 36, Kalmar, kan du se ett stycke svensk-irakisk designhistoria. Där, mitt bland industrier och lastbilar, står en rad betongelement. På nära håll går det att se att de har en fint mönstrad yta – ett betongelement har till och med färgat glas.
Vad du kan se här är prover till en fasad som Skanska gjorde till det fantastiska Hotel Al Rasheed, Bagdad, som Skanska i Kalmar hade i uppdrag att bygga mellan åren 1978–1982. Hotellet skulle byggas för att hålla Alliansfria rörelsens sjunde toppmöte som var planerat att hållas i Bagdad 1982. Det var ett viktigt möte där delegater från det globala syd skulle diskutera stora gemensamma frågor. Ett möte av denna vikt behövde en inramning, en lokal, som kunde motsvara sammankomstens dignitet.
Hotellbyggnaden ritades av den danska arkitekten Ole Helweg och inredningen levererades i huvudsak av svenska företag, flera av dem från Småland. Det sparades inte på några kostnader i formandet av mötets materiella inramning. Resultatet var ett extraordinärt hotell där allt från minsta bestick till fasadens utformande var av yppersta kvalitet – det finaste som världen då kunde uppbringa.
Alliansfria rörelsen var mycket viktig. Den organiserade ett stort antal stater i det globala syd som ville agera självständigt bortom kalla krigets två ideologiska block och var mycket inflytelserika. Det blev aldrig något möte. År 1982 var Irak i krig med Iran som bombade nära hotellet för att manifestera att det inte gick att hålla något möte här. Kvar stod det fantastiska hotellet som även i sin fortsatta historia kom att stå i världspolitikens korsdrag – och kvar finns också dessa betongelement i ett industriområde i Kalmar.
I samband med Sommarutställning Pukeberg 2022 visar Lära om arkivet, i samarbete med forskningsprojektet Designhistoria i andra geografier, utställningen Hotel Al Rasheed och Orrefors – en berättelse om ett fantastiskt hotell och spektakulära kristallkronor. Utställningen är öppen 18/6-6/8, alla dagar 11-17 (stängt midsommarhelgen).
Foto: Jan Olsson/Skanska
I denna utställning vill vi uppmärksamma ett stycke oskriven svensk-irakisk designhistoria – en historia om design av yppersta kvalitet, världspolitik och krig.
Elvis Presley i en paus under inspelningen av filmen Viva Las Vegas tillsammans med en askfat av Erik Höglund.Foto: Roland Palm
På bilden gör Elvis Presley reklam för ett askfat av kristall av Erik Höglund för Boda glasbruk. Eller? Presley gjorde aldrig reklam, det var en principsak. Många ville ha honom som dragplåster, men hans manager överste Tom Parker sade alltid nej. Så vad handlar då den här bilden om? Det är uppenbart att det är något särskilt med askfatet eftersom The King of Rock’n’roll håller upp det till särskild beskådan.
När Emmaboda kommun hade köpt Boda glasbruk 2009 för att göra det som blev glasmuseet The Glass Factory hittades den här bilden i brukets pappersarkiv. Jag fick den på mejlen, och som hängiven lokalredaktör på Barometern – dessutom med stort intresse för såväl glas som Elvis Presley – blev jag alldeles till mig. Möjligheten att få skriva om Presley på Emmaboda-sidan kändes som en veritabel triumf. Men jag visste ingenting om omständigheterna. Dock visste jag att superstjärnan aldrig gjorde reklam – även om det fanns många och mycket guldkantade erbjudanden. Så vad var då detta?
Jag skrev en artikel om fyndet i bruksarkivet, men för att vara ärlig, så var den mest svammel. Jag visste ju ingenting egentligen, men det var stort att på lokalsidan kunna visa en bild som sammanförde Glasriket med Elvis Presley.
Bilden spreds i Elvis-kretsar och till slut fick jag hela historien:
På tidningen Allers jobbade under det tidiga 1960-talet journalisten Bo Hanson (nej, inte TV-sportens Bo Hansson), och hans största dröm var att intervjua Elvis Presley. Att göra det som svensk journalist i början av 1960-talet var dock ingen lätt match. Vägen in till Presley var lång och många dörrar skulle få passeras. Bo Hanson löste det genom att utlysa en mycket riggad omröstning bland Allers läsare där det var högst troligt att Presley skulle ta titeln ”Svenskarnas favorit”. Svaret på omröstningen blev, inte överraskande, Elvis Presley, och eftersom Allers var Sveriges största veckotidning bereddes Hanson möjlighet att träffa Presley i Hollywood. Som gåva från ”svenska folket” valde han då ett askfat av den då mycket hete Erik Höglund på Boda glasbruk som blivit en superstjärna några år tidigare. Det säger en del om hur stor Erik Höglund var på den tiden.
Tillsammans med fotografen Roland Palm reste Hanson till Hollywood 1963. På Paramount studios fick han i några minuter träffa Elvis Presley, som var mitt i en filminspelning, och överräckte gåvan. Bild togs, och till vänster på bilden ser man en skugga på väggen. Den tillhör den svenskfödda skådespelerskan Ann-Margret (Olsson) från Jämtland som var Presleys motspelare i filmen Viva Las Vegas. Filmen är känd bland annat för sina elektriska scener mellan Presley och Ann-Margret, som också blev ett par under inspelningen. När Bo Hanson ändå var i Hollywood passade han på att dela ut ytterligare ett askfat; nämligen till Sammy Davis Jr som genom sin hustru Maj-Britt Wilkens också hade en koppling till Sverige.
Så kom det sig alltså att Elvis Presley ”gjorde reklam” för Erik Höglund och Boda glasbruk. Jag kunde berätta historien på Barometerns Emmabodasida och det var ett utmärkt exempel på när den lilla världen möter den stora.
Jag har dessvärre aldrig besökt Presleys hem Graceland i Memphis, Tennessee, men trovärdiga uppgiftslämnare meddelar att Höglunds askfat återfinns i ”The Jungle Room”. Har det använts av Presley? Han var inte känd som rökare, men han lär ibland ha puffat på en cigarr.
Erik Höglund omkring 1960 då han just fått sitt stora genombrott och blev Glasrikets första superstjärna.
Erik Höglund (1932–1998) var knuten till Boda glasbruk 1953–1973. Han växte upp i Karlskrona och räknas som en av de mest stilbildande svenska glaskonstnärerna genom tiderna. I slutet av 1950-talet hade han dessutom en assistent som senare kanske till och med blev ännu större, nämligen Bertil Vallien. Förutom sitt glas är Höglund även mycket känd för sina många offentliga utsmyckningar.
Tyvärr lärde jag aldrig känna min farfar. Ivar Gröön föddes 1900 i Åfors i en av de fyra små lägenheterna i huset som sedan skulle bli Fina stugan. Familjen Gröön bestod av Ivars fyra bröder, mamma Emma och pappa Carl Uno. Den sistnämnde var mästare i hyttan och barnen fick tidigt parera sin skolgång med extrajobb på glasbruket. Ödet beseglades snabbt för en människa uppvuxen i arbetarmiljö på den tiden.
Så småningom blev det flytt till grannbyn Transjö – bruket i Åfors gick knackigt och ägaren Stor-Kalle var lynnig mot sin lojala personal. År 1919 träffade Ivar en jämnårig kvinna från Åhult norr om Kosta på en dans i Transjö folkets hus. Han och Linnea Rydqvist blev kära, gifte sig och flyttade till Åfors. Tiderna var bättre och behovet av slipat glas stort. Ivar blev glasslipare och sedemera verkmästare.
Åfors glasbruk hade nu en ny ägare, Erik Åfors. Disponentens väl och ve var allt samhället kretsade kring. Åfors var hans lilla rike men han ägde även Kosta och Boda glasbruk samt ett fönsterglasbruk i Emmaboda. Tiden hade stått stilla länge i byn med knappt 200 invånare. De få konstnärer som glasbruket haft hade inte gjort något större väsen av sig konstnärligt. Ändå levde man gott på att tillverka hushålls- och restaurangglas.
Bruket sysselsatte sex verkstäder i hyttan och på den kalla sidan rullade sliptrissorna varma. Ungefär hälften av byns invånare hade sin försörjning där. Kostanden för att bo var låg tack vare att glasbruket antingen ägde de flesta bostäderna eller erbjöd mark att bygga nytt med fördelaktiga lån från staten. Hand i hand genomfördes sociala reformer som barnomsorg och fler semesterveckor. Den svenska industrin gick på högvarv och även arbetarna fick ta del av framgångarna. Än gick det att få en jätteorder från det brittiska flygbolaget BOAC som kunde ge sysselsättning i ett år.
Min farbror Ingvar Gröön berättade om sina år som glasslipare på 90-talet då jag själv var glasmålare i Åfors. Då kom farfar på tal: en söndagsförmiddag i början av 1950-talet satt Ivar och Linnea och lyssnade på kyrkoherde Olssons predikan i Algutsboda kyrka. Predikningarna i Algutsboda var kända för att vara lika långa som en konsert med Bruce Springsteen eller Bob Marley – tre till fyra timmar. Prästens svävande ord om bot och bättring flimrade bort för Ivar en kort stund men han vaknade till liv när en psalm dundrade gång eller så nöp den mer religiöst intresserade Linnea honom i armen. Det första han såg var inte prästen utan predikstolen. Det var någonting med dess form!
Väl tillbaka i Åfors ringde han sin sliparkollega Oskar Lejon och hyttmästaren Bertil Langevi. ”Vi ska dona ihop en servis!” Ivar låste upp dörren till sliperiet och satte igång. Råglas fanns i hyttan och med bilden på predikstolen på näthinnan gjordes en slipad praktservis. En kort tid efter kom den i produktion med namnet Hollywood. Ett namn som brukets marknadsavdelning tycke lät fint. Flärdfulla Hollywood i Los Angeles men också smeknamnet på de nybyggda villorna i början av Glasbruksvägen. Samma avdelning ansåg också att upphovsmannens namn inte fick vara med och därmed missa extra inkomster i form av royalty. Servisen Hollywood blev en storsäljare och såldes på export. Den fanns i produktion till 1971 då Åfors slutade med sin helkristallstillverkning.
Ivar var nöjd med sitt liv. Det berättade han för Smålandsposten 1976 då glasbruket firade 100 år. Han berömde bland annat konstnären Bertil Vallien ”En duktig pojk!” men tittade drömmande bort och sa: ”Jag tror det slipade glaset kommer tillbaka.” Ett år senare dog Ivar Gröön.
Text: Björn Boode
Predikstolen i Algutsboda kyrka.Ivar och Linnea Gröön i sin trädgård, 1950-tal.
Glasriket tillhör alla drivs av journalisten Peter Lejon och kommunikatören Björn Boode. Under flera års tid har de hållit fullsatta föreläsningar där de berättar om stort och smått från Glasrikets historia. År 2020 fick de Region Kalmar Läns kulturpris för detta arbete. Tillsammans driver de Facebook-sidan Glasrikets historia.
De är båda samlare. Vad de framför allt samlar är historier om glasriket. Om sitt arbete berättar de: – Vi lyfter på okända stenar, för upp dem i ljuset och sätter in dem i ett oväntat sammanhang. Ett glasföremål blir som vackrast när man fyller det med närvaron av de människor som skapat glaset. All vår kunskap bottnar i vår bakgrund och vår passion för det levande arvet Glasriket.
För Lära om arkivet delar de med sig några av dessa historier.
Stäng dokumentet
Samarbetspartners
Lära om arkivet
är ett treårigt utvecklingsprojekt som drevs av Designarkivet med stöd från Statens kulturråd och Region Kalmar Län 2021–2023.
Designers in residence: Ida Liffner, Marthe Roosenboom Rosa Tolnov Clausen, Daniele Burlando Makda Embaie Magnus Bärtås, Behzad Khosravi Noori MADAM snickeri & restaurering Evelina Mohei Form och webb: Mika Kastner Johnson
