Sagomuseet drivs av den ideella föreningen Berättarnätet i Kronoberg och myllrar av verksamhet. Här kan du uppleva både gamla folksagor och samtida sägner. Museets magiska rum har gestaltats av textilkonstnären Mia Einarsdotter tillsammans med berättare, författare och föreläsare Per Gustavsson samt träskulptör, konstnär och multisysslare Kjell Sundberg, Museets rum kan upplevas på egen hand eller kanske ännu hellre tillsammans med en av guiderna som levandegör berättelserna som finns här. I de rika berättelserna lär vi bland annat känna en tid då skogen och byn var befolkade av varelser som få av oss har en relation till idag. Varje år i juni bjuder museet in till en berättarfestival. Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur, har erkänt Sagomuseet och fört upp det på Unesco register över goda metodiska exempel.
Men Sagomuseet är inte bara en plats utan många. Genom hemsidan eller appen Sagobydgen kan du hitta till de 43 sägenskåp som finns utplacerade i Ljungby, Älmhult och Alvesta kommun. Exempelvis kan vi läsa och lyssna på berättelsen om sägenplatsen Trollberget. Sagobygden skriver:
I bokskogen vid Åsnens strand ligger Trollberget med sina spännande grottor och gångar. Bakom en järndörr finns en stor sal som rymmer trollens guld och silver. Ännu har ingen hittat den dörren.
Sägenplatserna är markerade på karta och du kan också följa olika sagor genom geocaching skattjakter.
Foto: Myra Wippler
Den 20 februari 2022 öppnade utställningen Skogstokig – en vanföreställning om skador på Virserums konsthall. I Skogstokig får vi ta del av vad MADAM snickeri & möbelrestaurering arbetat med i projektet Tack skogen 2.0. Projektet, som påbörjades oktober 2021, har sin utgångspunkt i så kallat skadat trä – virke som sorterats bort ur träindustrins standardiserade virkeshantering. I Tack skogen 2.0 har MADAM tagit vara på detta bortsorterade virke och skapat objekt där skadan får vara i fokus.
I utställningen medverkar även finsnickaren Lova Öberg som genomgick fortbildning till möbelsnickare hos MADAM. Vi stiftar även bekantskap med konst-, arkitektur, och designgruppen MYCKET som gestaltat en magisk skogsvärld som omger MADAMs objekt. Utöver möblerna visas ett slags skadearkiv med slöjdföremål som, likt MADAM, tagit vara på det skadade virkets olika unika uttryck. Skogstokig – en vanföreställning om skador finns att besöka på Virserums konsthall till och med 4 december 2022.
Tack skogen 2.0 genomförs i samarbete med Virserums konsthall, Linnéuniversitetets Artist in Residence Linné och Lära om arkivet.
ALMSTOL
I denna sittmöbel har MADAM utgått från avlånga bitar av massiv alm från ett nerlagt snickeri. Träet var förmodligen tänkt att bli stolsben om det inte innehållit färgskiftningar, mjuk röta och hornkvistar.
Foto: Virserums konsthall
BJÖRKVEDSSTOL
En kväll när ett vedträ av björk skulle läggas på brasan visade det sig att vedklabben var begåvad med rödkärna. En rödkärna är en missfärgning i virket som björken skapar som ett försvar mot kyla och dåliga vätskeförhållanden inom stammen. Denna vilstol med vedförvaring består av butiksförpackad björkved som bearbetats av MADAM för att presentera en så visuellt varierad palett av björken som möjligt.
Foto: Virserums konsthall
ASKEN SOM INTE BLEV NÅGOT
Ett av de träslag MADAM ville ta sig an var asken, men det blev ingen slutprodukt. Trädet som stockarna sågades upp från var för normativt ”perfekt”. Däremot upptäcktes vid klyvning av en bit med begynnande röta en gammal spik. Främmande föremål av metall gör att det inte går att bearbeta trät med moderna snickerimaskiner. Maskinerna förstörs i processen och risken för gnistbildning är stor.
Foto: Virserums Konsthall
Besök Virserums konsthall för att se resterande verk, läsa om de olika träslagen och dess skador och ”encyklomagi”!
Vi träffar designduon bakom Studio Goja. De är en av Lära om arkivets residensdesigner för 2022. Tillsammans med barn på Hagbyskolan i Södermöre driver de just nu projektet GALON : BARNREDAKTION.
Hej Studio Goja! Kan ni berätta lite om er själva?
Vi som driver Studio Goja är Marthe Roosenboom och Ida Liffner. Vi träffades på masterutbildningen Child Culture Design på HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk) i Göteborg. Vi har båda bakgrund i illustration och arbetserfarenhet av att jobba med barn men ville ta det ett steg vidare. Utbildningen lyfter vikten av att samarbeta med, eller i alla fall involvera, målgruppen som vi designar för. Eftersom vi båda intresserade oss för att utveckla metoder för HUR man kan jobba med barn och göra dem delaktiga i processer som berör dem, började vi samarbeta redan under studierna. Studio Goja anlitas numera av kommuner och andra organisationer som vill göra barn delaktiga i olika processer. Det kan vara allt från stadsplanering eller utveckling av en skolgård.
I projektet GALON : BARNREDAKTION har ni valt att jobba med tidskriften som format, skulle ni vilja berätta om tankarna kring det?
Tidskriften som format passar som en ögonblicksbild av barnens perspektiv på just den här platsen, i just den här stunden. Precis som att nyheter blir gamla snabbt, och lösnummer försvinner i arkivet. För en djupare förståelse hade du behövt prenumerationen för att vara uppdaterad hela tiden. Så är det också med barnperspektivet. Det räcker inte att ha pratat med några barn för 10 år sedan för att kunna säga att man vet vad barn nu behöver. Tidningsformatet låter oss också utforska ämnen ur många olika perspektiv utifrån intresse.
Varför är det viktigt att lyfta barnperspektivet?
Historien skrivs av de med makt. När vi nu lagstadgar barns rätt till inflytande så är det också hög tid att skapa utrymme för barn och ungas beskrivningar av sina egna platser och sin samtid. Vi ser att fördelen för de som deltar är att de får större förståelse för sin position i omvärlden. Samtidigt erbjuds de vuxna en fördjupad bild som ju även innefattar barns och ungas perspektiv.
Våren 2022 sätter Studio Goja igång projektet GALON : BARNREDAKTION. Tillsammans med barn på Hagbyskolan bildar Studio Goja en redaktion och skapar de ett journalistiskt dokument som kartlägger barnens platser utifrån barnperspektivet. Tidskriften som format passar som en ögonblicksbild av barnens perspektiv på just den här platsen, i just den här stunden – senaste nytt!
Barnens platser utforskas utifrån många ingångar. I sportbilagan får vi en förståelse för ortens idrottskultur, vilka klubbar som finns och vad som saknas, samhörighet och utanförskap, framgång och motgång. I kulturdelen kan vi prata om konst! Redaktionen kartlägger det pågående kulturlivet, och hur barnen hittar och deltar i barnkultur – genom spel, film, det helgöppna biblioteket? Det finns möjlighet att prata om lokalpolitik, elevråd, hur barnen upplever sin möjlighet att påverka och förändra.
Studio Goja är en designverkstad för barn och barns berättelser och drivs av Marthe Roosenboom och Ida Liffner. Studio Goja jobbar för och tillsammans med barn och unga, med stort fokus på designprocessen som arbetsredskap och barnkonventionen som grund. Visionen är att stärka alla barns alla språk och bygga hållbara arenor där de får komma till uttryck. GALON : BARNREDAKTION genomförs i samarbete med Lära om arkivet och Kalmar konstmuseums residensprogram Bodycake.
Två av byggnaderna i parken kommer från Svänan – ett område som under 1800-talet var befolkat av torpare och backstugesittare. Området låg avskilt från annan bebyggelse och blev som ”ett eget fattigrike”.
Bland byggnaderna som flyttats till hembygdsparken finns även avtryck från barn och ungas projekt.
Moheda hembygdsgård är rik på berättelser – historiska som samtida. Här finns exempelvis hus som började flyttas hit när hembygdsgården grundades 1935 och objekt som skapades av unga för bara några år sedan. På hembygdsgården kan du titta på de 18 hus som har placerats här, lära om utbildningshistoria på skolmuseet i det nybyggda kulturhuset och följa sagospåret.
Bland husen i parken hittar du två som tidigare stod i Svänan, ett område som låg väster om sjön Stråken på gränsen mellan Moheda och Aneboda socknar. Genom att gå in i Anders Johans ryggåsstuga och Jordkulan Dalen kan vi få insyn i hur mindre bemedlade bodde under en stor del av 1800-talet och i början av 1900-talet. Svänan bestod av ett kluster av torp men framför allt backstugor. För att betala för boendet gjorde invånarna dagsverken men jordbruket räckte inte till för att försörja de boende. Därför ägnade de sig också åt olika former av hantverk som att tillverka tofflor, korgar och borstar, vävning eller plockade bär.
Hembygdsföreningen har publicerat den innehållsrika boken Svänan – de fattigas kungarike skriven av Anders Johansson och Lennart Elofsson. Där får vi lära känna såväl området som bostäderna och deras invånare. Här går det bland annat att läsa om byggnaderna som finns på hembygdsgården. De skriver att byggnaderna i Svänan var ”mycket enkelt utformade och byggda med det material som fanns i närheten”. De var omålade på ett sätt att de ”smälte nästan samman med naturen omkring sig”. Här kan vi läsa om hur det bland Svänans invånare fanns en stark sammanhållning. Området började avfolkas i slutet av 1800-talet då invånarna gav upp kampen mot Svänans mycket steniga jord och började i stället ta arbeten i industrin.
Hembygdsgården inrymmer så många olika historier. Här finns avtryck som de unga lämnat efter sig i projektet Rymliga rum som började hösten 2018. I projektet fick barn och unga genom olika former av kreativitet möta historia och skapa sina egna berättelser. På flera håll är spåren från projektet synliga och skapar här en inbjudan inte bara till de barn som deltog i projektet utan också för andra unga besökare.
På Hönsalottas Luffarmuseum får vi lära oss om hur 1885 års nya lösdriverilag förändrade tillvaron för landets vandringsmän. För att slippa gripas för lösdriveri började man tillverka bland annat trådtjack.
Trådtjack, även kallat luffarslöjd, är en form av metallslöjd. Metall böjs, bockas, tvinnas och surras samman till alla möjliga slags föremål.
Förutom att skapa och sälja trådtjack var det också vanligt att måla och sälja tavlor samt att nasa.
Hönsalottas Luffarmuseum har Sveriges största samling av trådtjack och tavlor från tidens luffarkonstnärer.
Vi träffar Göran Johansson och Inger Rydbrink som driver det fantastiska museet Hönsalottas Luffarmuseum i Boda Glasbruk – ett unikt museum som berättar om de många kringvandrande som fanns i Sverige under 1885–1957.
Vem var Hönsalotta?
Hönsalotta, alias Anna Charlotta Carlsdotter. Hon var en av de kända luffarna i Östergötland. Hon föddes 1840. Till att börja med bodde hon i sitt föräldrahem och skötte om sin pappa tills han dog. Därefter flyttade hon in i en grannstuga där hon kom att sköta om en ensamstående farbror som också ganska snart passerade vidare mot evigheten. Därefter förföll denna lilla stuga i Malexander och Hönsalotta bestämde sig då för att flytta ut och börja vandra runt i bygderna i Östergötland och hjälpa till med dagsverke. Hon dog senhösten 1920. Man fann henne då ihjälslagen i Malexanderskogarna. Man visste hon bar på en massa kopparpengar som hon fått då hon hjälpt till. Dessa var dock borta då man hittade kvarlevorna efter henne under ris och annat bråte.
Vilka var luffarna?
De kunde varit du och jag, den som blev ställd utanför – den som inte följde strömmen. Det var den som var lite utsatt i samhället, den som inte passade in i normen, den som ville ha sin frihet. Det fanns också dem som var sommarluffare, när våren kom ville man i väg.
Den remdrivna verkstaden hos Virserums möbelindustrimuseum drivs av vattenkraft.
På museets ovanvåning visas stilmöbler från Virserums olika träindustrier.
Utöver verkstadens maskiner får besökaren även bekanta sig med handverktyg och träsnideri.
är ett treårigt utvecklingsprojekt som drevs av Designarkivet med stöd från Statens kulturråd och Region Kalmar Län 2021–2023.
Christina Zetterlund
Projektledare
christina.zetterlund@gmail.com
Maija Zetterlund
Projektkoordinator
maija.zetterlund@designarkivet.se
telefon: 0481-42870
Virserums konsthall
Linneuniversitet
Kalmar konstmuseum
Designers in residence:
Ida Liffner, Marthe Roosenboom
Rosa Tolnov Clausen, Daniele Burlando
Makda Embaie
Magnus Bärtås, Behzad Khosravi Noori
MADAM snickeri & restaurering
Evelina Mohei
Form och webb:
Mika Kastner Johnson
Med stöd från
